Dagen började kanon. Vid tio begav vi oss iväg med en tuk-tuk + chaufför och Gamini, den inhemske mannen jag berättat om tidigare. Han följde med oss hela dagen och blev vår personliga guide. Han berättade en massa saker och visade oss saker som troligtvis ingen annan guide hade visat oss. Först och främst begav vi oss iväg till ett vattenfall. Vi åkte i säkert en timme på slingriga, gropiga vägar innan vi till slut befann oss mitt ute i ingenstans. Och då var det dags för oss att vandra in i djungeln! Här kom vi till min andra fobi (förutom vatten) - ormar. Men efter att jag blivit lovad att det inte skulle finnas några ormar så började vi att gå. En annan lokalbo visade vägen. Vi gick och gick, hukade oss under träden, klättrade över stora klippblock, vadade genom vattenbryn ... Till slut var vi framme. Högt upp på ett berg fanns vattenfallet. Och ytterligare en bit uppåt fanns en liten vattensamling där Marko badade. Och sedan var det bara att traska neråt igen. Väl nere på platt mark och ute ur djungeln fick guiden se att vi alla hade vars en blodigel fastsittande på benen. Gamini och jag klarade oss lindrigt undan men Markos blodigen hade sugit sig fast rejält och när den väl släppte taget så strömmade det ut blod ur såret. Helt sjukt vad ett så litet djur kan åstadkomma!
Vidare begav vi oss till ett tempel högt uppe i bergen. Oerhört vacker och innuti en av byggnaderna fanns en 35 meter lång liggande staty (Buddah?) - tydligen den största statyn i hela Asien av sitt slag. Mäktigt. Utanför templet svingade sig stora apor från träd till träd.
Nästa stopp var en gruva där de grävde fram så kallade "moon stones" - vackra stenar i olika färger. Vi fick följa stenens resa från gruva till sköljning till slipning till smyckestillverkning. Och slutligen fick vi gå in i en stor affär där de sålde guld - och silversmycken med vackra stenar. Där pratar vi försäljningstyper! Vad vi än sa så hade de någonting annat att säga. Vi sa att vi inte hade några pengar, att vi var fattiga studenter, att vi inte bar smycket etc etc men ingenting lyckades bita. Det slutade med att jag ändå stod där med smycken i händerna. Hur jag lyckades ta mig ut därifrån är en gåta.
En rolig kuriosa på hela resan var att vi verkligen kände oss som djur i bur. När vi åkte igenom alla de små byarna/städerna så stirrade folk på oss som om de aldrig sett vita förut. De pekade. Skrattade. Gapade. Några cyklade till och med upp jämsides och stack in huvudet i tuk-tuken och bara stirrade. Sjukt.
Efter att vi kom tillbaka till Hikkaduwa påbörjas nästa historia. Än en gång tar jag det från början:
Igår kväll blev jag biten av en hund på stranden. I armen. Inte hårt och inte djupt. Hunden ville bara leka. Och den såg inte sjuk ut. Men ändå. Jag sköljde såret (som knappt fanns) och pratade med en massa människor om jag skulle ta mig till ett sjukhus för rabiesvaccin. De allra flesta sa nej men någonting i mig ville inte släppa det. Jag började google rabies och insåg att det lilla minsta såret kan leda till infektion och när man väl fått infektionen leder den 100 % av ggrna till döden. Så, jag vill inte chansa. Hela dagen idag har jag letat läkare och försökt få ett utlåtande men engelska här på Sri Lanka är inte deras starka sida. Till slut fick jag, via en ortsbo, komma i kontakt med en läkare från Galle, som efter dagens slut jobbade extra. Privatklinik kan man säga. Alla började stressa upp sig något otroligt och vrålade att jag måste ha vaccin NU NU NU , att jag annars kommer att dö. Jag blev såklart otroligt stressad och läkaren lovade mig att börja vaccinera mig imorgon. 4 sprutor skulle krävas med några dagars intervall. Och det skulle kosta mig 5000 rupees per spruta. Dessutom ville han enbart vaccinera här i Hikkaduwa vilket skulle förstöra hela vår resa och resplan. Jag lyckades kontakta mina föräldrar i Sverige som i sin tur kontaktade mitt försäkringsbolag och läkare för att höra om jag verkligen behövde fyra sprutor (vilket jag behöver). Fick sedan veta av dem och andra ortsbor att den här privatläkaren håller på att blåsa mig på pengar. Om man åker till sjukhuset i Galle istället kommer man visserligen få vänta några timmar innan man blir injicerad men sedan kommer sprutan att vara gratis. Och mitt försäkringsbolag har nu mailkontakt med mig och har lugnat ner mig på alla plan. Allt kommer att lösa sig. Spruta 1 och 2 kommer jag att ta i Galle och sedan är det fritt för oss att åka vidare. Dem kommer att hjälpa oss att hitta sjukhus på vägen där jag kan få nästkommande vaccin. Allt är gratis. Skulle något kosta kommer jag att få igen det när jag kommit hem. Ingen självrisk. 24 timmars service. Tack If! Jag visste väl att det skulle löna sig att köpa den bästa försäkringen hos er!
Så. Nu förstår ni kaoset som varit här idag. Men allt verkar lösa sig. Vi tar en dag i taget. Vi har stöttning hemifrån. Och jag tänker minsann inte få rabies! Imorgon kl 09 åker vi till Galle.
Nu ska jag sluta babbla och istället gå till sängs. Det blev en väldigt långt inlägg, jag ber om ursäkt för det. Ha det bra där hemma, vi älskar er!
/ Anna och Marko
P.s. Marko har fått igång min kamera, tjoho!
Herregud=S Vilken tur att allt löste sig med vaccin och försäkringen! Och tänk vad bra det är med Internet=) Hoppas ni får en fortsatt skadefri resa nu! Ta hand om er! Kramar/ Mia
SvaraRadera